Angela Bulloch
Angela Bullochs verk i den här utställningen, Euro Nut 1, Euro Nut 2 och African Sapele (2010), har fått sina namn för att de är tillverkade i europeisk valnötsfanér respektive sapelli, ett afrikanskt mahognyliknande träslag.
Hålen bildar mönster som är direkt tagna från målningen White Discs 1 från 1964 av den brittiska målaren Bridget Riley. Euro Nut 1 har tre olikfärgade lysrör som kan återge mycket varierade färgnyanser. Det andra verket har endast ett blått, långsamt pulserande ljus. Alla lådorna har en medföljande kontrollbox i samma höjd. Förhållandet mellan boxarna och kontrolldelen, kablar, och de texter som kan läsas på varje del är en integrerad och viktig del av verken.
Hennes multifunktionella installationer för samman konceptuell noggrannhet med sensualism och ofta med en god portion humor. Den dynamiska yttringen i verken kräver en publik. Att man som besökare deltar, interagerar och upptäcker verkens möjligheter. Bulloch är intresserad av hur vi arrangerar och ordnar vår värld, hon skapar därför ett slags teatralisk miljö inom vilken vi kan samspela med varandra och konsten.
Angela Bulloch föddes 1966 i Fort Frances i Kanada. Hon studerade på Goldsmiths College i London och tog examen 1988. Bulloch är i sitt konstnärskap intresserad av system och strukturer som påverkar hur människor beter sig i olika miljöer. Hon arbetar ofta med interaktiva skulpturer och installationer i vilka hon väver samman video, ljud och ljus.
Bulloch bor och arbetar i London och Berlin.
Bertrand Lavier
Bertrand Laviers verk Black Adder II och Telluride II (2005) består båda av neonrör monterade på lackerat trä. Utgångspunkten för dessa verk är målningar av den amerikanske konstnären Frank Stella, som var mycket noga med att använda billackeringsfärg och utesluta alla former av känslosamma avtryck. Lavier har i sina verk tvärtom strävat efter ett tydligt expressivt utseende. Möjligen kan man säga att ljuset i neonet ger Stellas målningar ett mer uttrycksfullt drag. De representerar och blir ett konstverk på samma gång.
Lavier har ibland kallats för en postindustriell arkeolog, delvis för att utseendet på hans konst har jämförts med något som skulle kunna vara uppgrävt i en avlägsen framtid. Men också för att han låtit professionella konservatorer laga och iordningställa vardagliga föremål som om de vore värdefulla antikviteter. Utöver detta har han förkromat afrikanska konstobjekt och masker så att de materialmässigt liknar moderna skulpturer. Dessa handlingar är också ett sätt att peka på frågor kring konstverkets aura och objekt som ett slags fetischer.
Bertrand Lavier föddes 1949 i Châtillon-sur-Seine i Frankrike. Han utbildade sig inom trädgårds-odling innan han hamnade på den konstnärliga banan. Han är en av Frankrikes mest kända konstnärer och har ställt ut internationellt sedan mitten av 1970-talet. 2012 hölls en stor retrospektiv utställning på Centre Pompidoui Paris. Bertrand Lavier bor och arbetar i Aignay-le-Duc (nära Dijon) och Paris.
Christian Andersson
Christian Anderssons verk F for Fake (2002) har tagit sin titel från en känd film från 1976 av den amerikanske regissören Orson Welles. Andersson parafraserar en idé från Welles om skådespelare som trollkarlar och applicerar den idén på konstnärsrollen. Verket består av en ensam strålkastare riktad mot väggen, mellan vad som ser ut som två skuggor av samma strålkastare; men varifrån kommer skuggorna? Det finns inga andra ljuskällor i lokalen, så betraktaren tvingas här försöka lista ut hur ljus och skuggor hänger ihop. Hur är skuggorna kopplade till strålkastaren? Tricket här är att väggen är målad med uv-känslig färg och skuggorna skapas genom att bilderna av de båda lamporna är omålade. Det ljus som inte reflekteras framträder som två tydliga skuggor. F for Fake handlar om vår perception, om hur vi lärt oss att uppfatta verkligheten och vad vi förväntar oss att möta när vi använder vår erfarenhet. När vi som betraktare upptäcker att något inte stämmer, tvingas vi ta ett steg tillbaka och konfronteras med våra visuella förväntningar. Seendet kan förändras genom manipulering av den visuella kontexten. Konstnären ikläder sig här en roll som magiker som genom sitt trick ställer frågor om kopior, original och sanningshalten i olika förhållanden. Anderssons verk kan också uppfattas som ett ifrågasättande av den romantiska bilden av konstnären som sanningsvittne, shaman eller helgon.
Christian Andersson blev född 1973, bor och arbetar nu i Malmö. Han utbildade sig på Konsthögskolan i Malmö i åren 1996 till 2001. Han arbetar med olika tekniker i sina skulpturer och installationer, men intresserade sig tidigt för ljus och ljuskällor och hur han som konstnär kan använda dessa för att bl.a. försätta betraktaren i ett tillstånd av osäkerhet.
Andersson har haft separat och grupputställningar på många håll runt i Europa och USA.
Christian Boltanskis
Christian Boltanskis verk Les lits (Sängarna, 1997–98) handlar om förlust och död. I installationen går vi levande genom ett rum som skvallrar om död, möjligt våld och en skrämmande tomhet. De små sängarna eller borden gör att man associerar till barnsängar, livets början, medan materialet snarare leder tankarna till en steril och rationell miljö, där man behandlar sjuka eller döda människor.
Boltanski konfronterar oss med en känsla av frånvaro, död och tomhet som väcker minnen, reflektioner kring historia och en tid som flytt. På de små sängarna är neonljus monterade, vilket för associationer till något offentligt eller allmänt. Även om det aldrig varit uttalat, så har Boltanski medgett att han i vissa verk medvetet refererar till Förintelsen, men hans huvudsakliga målsättning har ständigt varit att lyfta teman som våld, skuld och smärta till ett högre plan av konstnärlig medvetenhet.
Hans far var av judisk härkomst och många av föräldrarnas vänner hade starka minnen av andra världskriget och förintelsen. Dessa hemska upplevelser var alltid närvarande under Boltanskis uppväxt och speglas även i hans konstnärskap. Tematiken i hans konst har från början kretsat kring motsatspar som ljus och mörker, liv och död, närvaro och frånvaro, organiskt och mekaniskt, minne och glömska. Han använder ofta föremål som kläder, familjebilder och levande ljus, ting som tillhört någon och som är laddade med minnen och liv.
Christian Boltanski föddes 1944 i Paris. Idag bor och verkar han i Malakoff, Frankrike. Utan att ha någon formell utbildning började Boltanski måla i slutet av 1950-talet. Christian Boltanski har deltagit i Documenta (1972, 1977 och 1987). Han har haft stora separatutställningar på bland annat Centre Pompidou (1984) och Kunstmuseum Liechtenstein (2009).
Dan Flavin
Dan Flavin började arbeta med lysrör redan 1963 . Året därpå påbörjade han sin mest berömda serie, Monuments for V. Tatlin, som han avslutade först 1990, då den sammanlagt kom att omfatta femtio arbeten. Serien tillägnade han den ryske konstruktivisten Vladimir Tatlin. I den här utställningen visar vi ett verk som består av ett trappstegsliknande arrangemang av lysrör. Det framstår som en inverterad form av Tatlins kolossala monument för den Tredje Internationalen 1920. Det var ett torn som var tänkt att förena konst och teknologi som hade varit i linje med Flavins egna visioner.
I utställningen finns också tre verk från 1989, Untitled (To Annemarie and Gianfranco) 2, 3 och 4 som är typiska för Flavins senare arbeten. Hans enkla och monokroma konstruktioner, som brukar kallas minimalistiska, blev allt mer komplicerade och mångfärgade allt eftersom. Med den kulöra kontrasten och det optiska samspelet sprider dessa ljusverk färg runt sig och färgar de omgivande väggarna. Ljuset förändrar den vita kubens rumslighet och därmed påverkas även övriga verk som finns i samma rum. I likhet med alla verk av Dan Flavin bär också dessa tre undertitlar som är förknippade med hans vänner. Inte för att det finns en egentlig koppling mellan vännerna och verket, men verken är tillägnade vänner som personliga hälsningar, ”to Annemarie and Gianfranco”. Det är inte särskilt viktigt att veta vem Annemarie och Gianfranco är, men det ger Flavins verk en personlig dimension som är svår att förknippa med tolkningar av verken, som Flavin vill undvika.
Dan Flavin integrerar sin konst med arkitekturen och omgivningen i rummet där de visas. Genom att placera verken med fluorescerande ljus, lyckas han omvandla betraktarens uppfattning av rummet och samtidigt ge rummet en ny dynamisk innebörd.
Dan Flavin(1993-1996) föddes i New York och anses vara en av de ledande pionjärerna bland de konstnärer som har arbetat med ljus Han började sin konstnärliga bana som expressionistisk målare. Han har gjort ett stort antal permanenta verk. Till en av Flavins mest betydelsefulla installationer räknas rotundan på Guggenheim Museum i New York, som upp-fördes 1992 i samband med museets återinvigning. Dan Flavin finns representerad i ett stort antal museisamlingar i Europa och USA.
Dan Wolgers
Dan Wolgers lysande skulpturer är byggda av glödlampor ordnade enligt enkla geometriska principer, tillhör en serie konceptuella eller metakonceptuella verk. De tillkom med det uttalade syftet att vem som helst lätt ska kunna kopiera dem billigt; materialet fanns i vilket snabbköp som helst. Dessutom är de destinerade att fylla en praktisk funktion genom att de lyser upp rummet. Den yttersta finessen med dessa fyra skulpturer är att de blir fullbordade, med hjälp av ägaren, först när alla glödlampor är utbrunna. Först då träder de in i ett evigt tillstånd. Deras dysfunktion blir deras adelsmärke. Den riktning Wolgers avsåg tidigt under 1990-talet att staka ut för sitt konstnärskap manifesteras i dessa fyra gåtfulla skulpturer.
När Dan Wolgers, född 1955 i Stockholm, under några år i början av 1990-talet gjorde en avgränsad serie framträdanden på den konstnärliga scenen, kom han att bli känd långt utanför den inre kretsen av konstkännare där han redan under något decennium hade haft sin publik. De hade sedan Wolgers studietid på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1980-85 undan för undan fått se skulpturer, rörliga och stilla, förfärdigade av funna föremål, gamla elmotorer, skräp och snören, humoristiska, erotiska, experimentella och tankeväckande – som länkar i en decennielång kedja.
FéIix Gonzaléz-Torres
FéIix Gonzaléz-Torres började i början på 1990-talet producera sina första verk med seriekopplade glödlampor. De långa ledningarna med gummisocklar och glödlampor har en mycket flexibel karaktär och kan presenteras på en rad olika sätt. Varje skulptur kan installeras precis så som ägaren eller installatören önskar, och rymmer därmed potential till obegränsade variationer. Alla heter verken heter Untitled, men skiljs endast åt i titelnamnen med ett bihang inom parentes. Idag finns ett begränsat antal av dessa skulpturer, och det som visas i utställningen heter Untitled (for Stockholm). Under utställningstiden kommer vissa lampor att slockna och skall då bytas ut. Det blir en metafor för död och sjukdom, men också för nytt liv eller förnyelse. Untitled (for Stockholm) skapades för en utställning på Magasin 3 Stockholm Konsthall 1992. Verket ingår i Magasin 3:s samling och omfattar 12 ljusslingor. Konstnären hade en mycket öppen idé kring hur verket skulle installeras och för första gången någonsin kommer verket delas och visas på två institutioner samtidigt. Några ljusslingor ställs ut på Artipelag och de andra i utställningen Something Turned Into A Thing på Magasin 3.
Felix Gonzalez-Torres föddes 1957 på Cuba och växte upp i Puerto Rico. Han bodde och verkade i New York innan han gick bort i AIDS 1996 i Miami, bara 38 år gammal. Felix Gonzalez-Torres gör vad man skulle kunna kalla konceptuell minimalism. Hans konst tar upp frågor om politik och han fortsätter sitt konstnärskap med att ifrågasätta konsumtionssamhället. Gonzalez-Torres belyser även problematiken mellan att vara en privatperson och samtidigt ha en offentlig identitet. Hans verk väcker ett medvetande om kulturella minoriteter och omvärderar sociologiska och politiska värderingar av konst.
Han hade sin första separatutställning på Andrea Rosen Gallery 1990 och hans konst har visats på bland annat Hamburger Bahnhof i Berlin (2006), Sprengel Museum i Hannover (1997) och Guggenheim Museum i New York (1995).
Günther Uecker
Günther Uecker gjorde ett av sina mest kända verk, Lichtregen (Ljusregn) 1966. Det är en stor installation som innehåller vertikala aluminiumrör upphängda i taket. De är försedda med lysrör och en smal springa som släpper ut ljuset i rummet.
Uecker föddes 1930 i Wendorf, Mecklenburg i Tyskland. Han bor och arbetar i Düsseldorf. Han gick med i ZERO-gruppen 1961, som grundades av Heinz Mack och Otto Piene. Gruppen ville göra upp med konstens förflutna och nollställa allt. De utgick från Yves Klein och Lucio Fontanas monokroma bilder och talade om färgens renhet och ljusets förmåga att sätta rum i rörelse. Günther Ueckers mångsidiga konstnärskap innefattar måleri, objekt, installationer, scenografi och film.
Hans verk finns representerade i samlingar på Albright-Knox Art Gallery i Buffalo, Tate Modern i London, Museum of Modern Art i New York, Centre Georges Pompidou i Paris och Peggy Guggenheim Collection i Venedig för att nämna några. Uecker har under senare år haft separat-utställningar på bland annat CODA Museum, Apeldom i Nederländerna (2008) och Ordos Art Museum i Kina (2008). Han har medverkat i grupputställningar på Art of Two Germanys, Cold War Cultures på Los Angeles County Museum of Art (2009) och Target Practice: Painting Under Attack 1949–78 på Seattle Art Museum (2009). 1976 blev han utnämnd till professor vid Kunst-akademie Düsseldorf.
Hans Haacke
Hans Haackes kända verket Vandrande högspänningsurladdning (1968) kan ses som en metafor för instabila eller laddade system, både när det gäller politik och i konstvärlden. Haacke var tidigt medlem av den radikala Zero-gruppen i Tyskland på 60-talet, vars gemensamma mål var att återskapa balans mellan människa och natur och återerövra konstens metafysiska dimensioner. Gruppens medlemmar experimenterade med nya material, med ljus och elektricitet, eld, vatten och andra kinetiska effekter. Vandrande högspänningsurladdning är också ett uttryck för Zero-gruppens vilja att pröva alla typer av material och den många gånger gränslösa experimentlusta som fanns vid denna tid på flera olika håll i världen. Det omges också av en känsla av att något obehagligt pågår som kan resultera i något riktigt farligt, vilket gör att verket alltid genererar mycket uppmärksamhet när det visas.
Hans Haacke föddes 1936 i Köln och studerade på Staatliche Werkakademie i Kassel mellan 1956 och 1960. Han har genom hela sin karriär konsekvent undersökt politiskt strukturella frågor, samt analyserat konstvärlden i politiska och sociologiska termer. Han har här varit en föregångare till det som idag kallas institutionell kritik. Ett ämne som genomsyrar Haackes konstnärskap är traumat efter nazismen i hans hemland Tyskland. 1993 erhöll han Guldlejonet på Venedigbiennalen för verket Germania, som anspelar på det namn som Hitler ville ge sitt utopiska germanska rike.
Hans Haacke bor och arbetar i New York, där han även undervisar vid konstskolan Cooper Union.
Isamu Noguchi
Isamu Noguchi (1904-1988) började göra ljusskulturer 1951. Han använde sig av traditionella japanska material, som handgjort rispapper och en struktur av tunna bambustänger. Detta gav hans lampor en känsla av lätthet och att de närmast svävade. Noguchi utvecklade en mångfald av ljusskulpturer med olika formspråk och storlekar som fortfarande tillverkas av företaget Akari. Hans ljusskulpturer har kopierats världen över och säljs ofta under beteckningen ”rislampor”, men når inte på något sätt upp till Noguchis formfulländning och milda ljus.
Han var utbildad skulptör. Han begränsade sig dock inte till skulptur i traditionell mening, utan formgav även trädgårdar, möbler, lampor, keramik, arkitektur och scenografier. Noguchi föddes i Los Angeles, men flyttade till Japan och bodde där fram till dess att han var 13 år gammal. Med en amerikansk mamma och en japansk pappa präglades hans liv tidigt av resor och han arbetade internationellt under hela sitt yrkesverksamma liv.
Den första retrospektiva utställningen över Noguchis konstnärskap hölls 1968 på Whitney Museum of American Art i New York. 1985 öppnade The Isamu Noguchi Museum på Long Island i New York och året därpå representerade han USA på Venedigbiennalen. Han erhöll en mängd priser och erkännanden för sitt livsverk i slutet av 1980-talet.
Jason Rhoades
Jason Rhoades två verk som visas i utställningen har titlarna CHANDELIER#6 (Fancy Bit, Between, Amulet) och CHANDELIER #7 (Downstate, Apron, Flue) och är båda från 2005. De är ljuskronor, om än i en något modifierad form. Ljuskronan var ursprungen en ljuskälla i religiösa helgedomar och hade en funktion att sprida ljusets religiösa innebörd. På senare tid har ljuskronan sekulariserats och sedan 1800-talet har den blivit en självklar del av de borgerliga salongerna och synonym med ett dekadent borgerligt liv.
Rhoades ljuskrona är byggd på en förkromad bilfälg med penisliknade utväxter vilket degraderar ljuskronan från salongerna till en manlig sfär, bilverkstaden. Bilfälgarna har hängts upp på ett spjutliknande föremål som är fäst i väggen. Från dem hänger en trasslig härva av sladdar som håller uppe tre ord i neon, vilket har blivit något av Jason Rhoades signatur. De tre neonorden i CHANDELIER #6 (Fancy Bit, Between, Amulet) och CHANDELIER #7 (Downstate, Apron, Flue). Betydelserna av orden kan vara svåra att koda, men som så mycket annat i Jason Rhoades arbeten är de ett slags slang för kvinnliga könsorgan. Det innebär att Jason Rhoades ljuskronor oscillerar mellan en oren blandning av sex, religion, mat och fetischism.
Jason Rhoades (1965 -föddes i Newcastle i Kalifornien, USA. Han var en installationskonstnär vars verk har beskrivits som en oavbruten attack på de estetiska konventioner och regler som satts upp i konstvärlden. Rhoades avlade sin examen från University of California 1993 och togs upp av galleriet David Zwirner i New York. Han hade separatutställningar i Centro de Arte Contemporáneo de Málaga, Spanien 2006; Le Magasin – Centre National d’Art Contemporain de Grenoble, Frankrike (2005); Museum Haus Esters, Krefeld, Tyskland (2000); och Deichtorhallen Hamburg, Tyskland (1999). Rhoades har efter sin död visats bl.a. på Whitneybiennalen, Whitney Museum of American Art i New York (2008) och på Venedigbiennalen (2007), för att nämna några.
Joseph Beuys
Joseph Beuys verk CAPRI BATTERIE (1985) tillkom i samband med en vistelse på Capri där han var konvalescent efter en lunginflammation. Multipeln representerar Beuys ekologiska tänkande och finns i 200 exemplar. Trots sitt obetydliga fysiska format anses denna multipel vara ett av Joseph Beuys mest betydande verk. Verket består av en gul glödlampa som sitter direkt på en sockel och är instucken i en färsk citron. Verket baseras på föreställningen om att citronen lagrar elektromagnetisk strålning och fungerar som en fotosyntes som lyser upp glödlampan. Så är självklart inte fallet, men det väsentliga är att skapa en metaforisk elektrisk laddning, som en slags magisk energi. Beuys Capri Batterie förebådar på detta sätt en energi som är direkt kopplad till naturens egna förlopp och som idag går under beteckningen grön el.
Joseph Beuys föddes 1921 i Krefeld i Tyskland och studerade på Kunstakademie Düsseldorf. 1941 gick Joseph Beuys med i det tyska flygvapnet och deltog i andra världskriget som radiooperatör. 1944 sköts hans plan ner i ingenmanslandet mellan den tyska och den ryska fronten. Beuys har hävdat att han räddades av nomader som svepte hans sargade och nedkylda kropp i fett och filt, något som var avgörande för hans senare användning av dessa material i sin konst.
Den enda retrospektiva utställningen om Joseph Beuys under hans livstid visades på Guggenheimmuseet i New York 1979. Joseph Beuys gick bort 1984 i Düsseldorf efter en lång tids sjukdom. Han var en av världens mest betydande konstnärer och hans verk lever vidare och visas fortfarande världen över.
Mario Merz
Mario Merz introducerade sin kända Fibonacci-serien, 1969. Siffrorna i neon blir en metafor för växande, reproduktion och expansion. Talföljden 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, osv. där varje ny siffra är summan av de två föregående fungerar i Merz konst som en universell princip för levande materia. Serien upptäcktes av den italienska munken Leonardo Fibonacci i början av1200-talet, och är den matematiska formeln för växtmönster i många former av liv som t.ex. blad, snigelskal, tallkottar och kaniners fortplantningstakt. Den kanske mest kända installationen av en Fibonacci-serie, gjorde Merz 1971 när man kunde se en talserie hela vägen genom rotundan från golvet upp till glaskupolen i Guggenheim-museet i New York.
Mario Merz föddes i Milano 1925 och växte upp i Turin, Italien. Han började studera medicin, men efter resor till Rom och Paris ökade hans intresse för konst.I början av 60-talet ägnade han sig åt abstrakt måleri för att sedan mot mitten av årtiondet övergå till komplicerade objekt gjorda av neonljus och vardagliga föremål. Merz var en av de ledande konstnärerna inom Arte Povera-rörelsen, som startade som en protest mot rådande kulturella och samhälleliga värderingar i Italien på 1960-talet. Mario Merz började använda neonljus i sina verk 1966, något som sedan finns med i många olika typer av hans verk från hans berömda Fibonacci-serier till platsspecifika installationer vid arkeologiska platser. Det finns en strävan i Merz konst att skapa en poetisk effekt i det avskalade förhållandet till naturmaterial, matematiska principer, vardagliga föremål i mötet med en kulturell produkt som neonljus.
Mario Merz har en lång utställningshistoria bakom sig. På 1980-talet gjorde han stora utställningar på Palazzo delle Esposizioni di San Marino (1983) och Guggenheim New York (1989). 2002 invigdes den permanenta installationen Igloo Fontana för en fontän vid en trafikplats i Turin och samma år ställde han ut i Buenos Aires på Fundaciò Proa.
Mona Hatoum
I Mona Hatoums verk Sous tension (1999) får ett bord med vanliga köksredskap en helt annan innebörd genom att allt är strömförande. Det franska ordet i verkets titel tension kan, precis som på svenska betyda både psykologisk eller fysisk spänning, men också elektrifierad som i elektrisk spänning. Här betonas också de farliga ”elektriska” vajrarna som omger och ramar in hela verket. Installationen ger ifrån sig ett surrande ljud samtidigt som ljuset hela tiden skiftar i intensitet, vilket stärker verkets lätt obehagliga karaktär. Vardagliga föremål från köks- eller hemmiljö har här genom en subtil förändring genomgått en förvandling till något hotfullt, främmande och potentiellt farligt.
Mona Hatoum föddes 1952 i en palestinsk familj som sedan flydde till Beirut i Libanon där hon växte upp. Under en resa till London bröt inbördeskriget i Libanon ut och hon kunde inte återvända. Mona Hatoum studerade vid Slade School of Fine Art i London där hon tog examen 1981. Hon använder ofta vardagliga objekt som finns i hemmet. Det kan vara stolar, köksredskap och mattor, men hon tillför något som ger föremålen en särskild laddning.
I verket Undercurrent (2004) är en vävd matta placerad i centrum som ”fransar” upp sig och bildar elkablar i en stor cirkel i rummet, som samtliga avslutas med en glödlampa. Här kan man också associera till hemmet. Det smyger dock en känsla av obehag över oss ändå. Exil är ett återkommande tema i Hatoums konst, som också kan spåras i detta verk. Inbördeskrig och missförhållanden leder människor i exil, precis som i Hatoums eget fall. De drabbade sedan på egen hand måste söka sig en ny framtid, fortfarande med sina rötter kvar i den gemensamt vävda ”mattan”.
Mona Hatoum har haft separatutställningar på flera av världens viktigaste museer såsom Centre Pompidou, Paris (1994), The New Museum of Contemporary Art, New York (1998), Tate Britain, London (2000), Hamburger Kunsthalle, Kunstmuseum Bonn och Magasin 3 Stockholm Konsthall (2004). Hon har medverkat i Documenta (2002) och Venedig-biennalen (1995 och 2005). 2001 blev hon tilldelad Joan Miró-priset och 2012 har hon en separat-utställning på Fundació Joan Miró i Barcelona.
Hon bor och arbetar i London och Berlin.
Monica Bonvicini
Monica Bonvicini har två verk av lysrör i utställningen. Båda har släktskap med den italienska konströrelsen Arte Povera. I motsats till sina föregångare på sextiotalet, som använde lysröret som en industriell artefakt, omdefinierar Bonvicini lysröret till en föreställning om sex, makt och kön. I verket Kleine Lichtkanone (2009) har hon byggt samman ett antal lysrör till ett vapen, en kanon som är både är en manlig ikon och ett könsorgan. I hennes andra verk, Light Me Black (2009), som hon ursprungligen gjorde för Museum of Contemporary Art i Chicago arbetar hon i en monumental skala som interagerar med den omgivande arkitekturen.
Monica Bonvicini föddes 1965 i Venedig, Italien. I sin konst tar hon upp frågor om det dualistiska förhållandet mellan makt och kön i olika kontexter. Bonvicini använder sig av olika tekniker som teckning, video, installation och fotografi. I sin konst kommenterar hon förhållandet mellan arkitektur, rumslighet och kön. Fokus är ofta på arkitektur och offentliga utrymmen, men hon arbetar lika mycket med sexualitet och politik och deras inbördes förhållanden. Bonvicini ser på arkitektur som ett traditionellt manligt område, med byggnadsarbetare och de klichéer som omger dem.
Hon har tagit emot en rad viktiga utmärkelser som det prestigefyllda priset Silverlejonet på Venedigbiennalen (1999) och Preis der Nationalgalerie für Junge Kunst på Hamburger Bahnhof (2005). Ett urval av Monica Bonvicinis separat- och grupputställningar inkluderar Bonniers Konsthall i Stockholm och Sculpture Center i New York (2007), São Paulobiennalen (2006), Venedigbiennalen (1999 och 2005) och Istanbulbiennalen (2003).
Bonvicini bor och arbetar i Berlin.
Otto Piene
Otto Pienes verk Corona Borealis (1965) är möjligen ett sätt att placera en stjärnbild på jorden, att ta ner stjärnorna och lysa upp jorden och därmed skapa en bländande ljusupplevelse. Kopplingen mellan konst, natur och teknologi har ständigt varit det bärande temat i Pienes konst. På 1960-talet skriver Piene om sitt arbete med ljus som tudelat: att visa att ljus är en källa till liv som ständigt måste återupptäckas, samt att visa att expansion är en förnimbar händelse. När Piene talar om äldre konst säger han att den uttrycker något, medan den samtida konst med ljus som han företräder är något.
Otto Piene föddes 1928 i Bad Laasphe i Tyskland och studerade måleri och konstpedagogik på konsthögskolorna i München och Düsseldorf 1949 till 1953. Han studerade även filosofi på universitetet i München, 1952 till 1957.
Tillsammans med Heinz Mack grundade han konstnärsgruppen Zero, 1957.
Piene har ställt ut internationellt under hela sin karriär. Hans första separatutställning hade han på Galerie Schmela i Düsseldorf 1959. Han representerade Tyskland på Venedigbiennalen 1967 och 1971, och ställde ut på Documenta i Kassel 1959, 1964 och 1977.
Otto Piene bor och arbetar i Düsseldorf och Groton i delstaten Massachusetts, USA.
Spencer Finch
Spencer Finchs The Four Seasons, är helt nyproducerat för denna utställning och är en ljussimulering av årets fyra årstider. Vi följer under cirka en halvtimme ljusets intensitet och position i rummet. Ljusets styrka ändras i förhållande till varje årstid och orsakar kortare och längre skuggor beroende på solens höjd. Besökarens skugga blir en indikation på årstidernas växlingar och specifika ljusförhållanden. Ljus och mörker, insikt och blindhet, natur och vetenskap är begreppspar som skapar spänningen i Spencer Finchs reflektioner kring vår perception. Inom ramen för sådana motsatspar strävar han efter att återge flyktiga förhållanden vid en bestämd tid. Det kan vara en vindpust, månsken på en viss plats, vid en bestämd tid, skenet från ett stearinljus och till och med olika lukter.
Spencer Finch föddes 1962 i New Haven i delstaten Connecticut i USA. Han tog examen i litteraturvetenskap vid Hamilton College innan han inledde sina konststudier i skulptur på Rhode Island School of Design. I sin konst arbetar Finch med en rad olika tekniker, bl.a. akvarell, fotografi, installationer, video och ljus. Teman som är återkommande i hans verk är minne och perception, ofta med referenser till litteratur, filosofi och mytologi.
Finch har ställt ut internationellt sedan början av 1990-talet och har de senaste åren haft separatutställningar på The Art Institute of Chicago (2011) och medverkat i grupputställningar på Hayward Gallery i London och Guggenheim Museum i New York (2010). Han deltog i Venedigbiennalen (2009), Turintriennalen (2008) och Whitneybiennalen (2004). Han bor och arbetar i Brooklyn, New York.
Sylvie Fleury
Sylvie Fleurys verk i utställningen består av bokstaven o som hon har försett med en hatt eller ett tak, ett så kallat cirkumflex. Man kan omedelbart identifiera det från varumärket Lancôme. Det är ett franskt märke som förknippas med kosmetik och parfym och är vanligen förbundet med den kvinnliga konsumtionen. I Fleurys verk finns en ambition att undersöka de estetiska dimensionerna av vårt konsumtionssamhälle, där hon använder sig av dess egna metoder. I detta neonverk har hon valt fuchsiafärgat neon som strålar ut och ger hela rummet en varm ton som påminner om en känsla av boudoir från ett annat sekel. Det ger en känsla av smetig sentimentalitet som går stick i stäv med Lancômes renhetsideal. Sylvie Fleury är inte särskilt intresserad av Lancômes egna reklambudskap. Hon dissekerar och genomskådar ytligheten och går in på djupet med de underliggande budskapen. Det kvinnliga får en känslosam inramning, medan den manliga kulturen präglas av en råbarkad sexualitet, där både manligt och kvinnligt har paketerats i en primitiv fetischism.
Sylvie Fleury föddes 1961 i Genève där hon fortfarande bor och arbetar. Hennes konst kan ses som kommentarer på det ytliga konsumtions-samhället, där glamour, lyx, märkes- och skönhetsprodukter utgör en stor del av vår tids status markörer. I sina skulpturer och installationer använder hon sig av exempelvis väskor, shoppingpåsar, skor och smink, men arbetar även med väggverk i form av ord eller symboler i neon.
Fleury har haft separatutställningar på bland annat ZKM, Museum für Neue Kunst, Karlsruhe (2001) och CAC/Centre de Arte Contemporaneo, Malaga, Spanien (2011). Hon har deltagit i grupputställningar både i Europa och USA. 2008 tillägnades hon en stor retrospektiv utställning på MAMCO Musée d’Art contemporain de Genève.
Tracey Emin
Tracey Emins verk Legs II producerades 2007, då det ställdes ut i den brittiska paviljongen på Venedigbiennalen samma år. Verket här stammar från Emins akvarellmålning Purple Virgin från 2004, där neonet tecknar en kvinna som ligger på ett utmanande sätt och blottar sig. I överföringen av teckningens intimitet till neon får bilden en annan dimension som påminner om bilder som man associerar med strippklubbar och andra etablissemang i porrbranschen. I Tracey Emins verk blir det personliga och mest hemliga något offentligt som man ibland kan känna sig ganska obekväm med som betraktare.
Hon föddes 1963 i London, Storbritannien, där hon även utbildade sig i måleri på Royal College of Art. Emin räknas till en av de viktigaste konstnärerna i det som brukar benämnas som YBA (Young British Artists). Den gemensamma nämnaren är att konstnärerna nådde berömmelse i mitten på 1990-talet och stöttades av Charles Saatchi.
2007 visades ett flertal av hennes neonverk på Venedigbiennalen, där hon var den andra kvinnan att representera Storbritannien. Emin bor och arbetar i London, där hon 2011 utnämndes till professor i måleri vid Royal College of Art.
